Inatt när ja egentligen skulle sova så fick jag ett sådant stort sug efter att skissa lite . Så självklart gjorde jag det . Och när jag låg där på magen i sängen med pennan i handen så kom allt . Jag insåg att jag var ensam och den enda jag hade i mitt liv som får mig och må bra och klara dagen är Melvin . Han får mig att skratta och gråta och jag bara längtar tills jag får höra hans snarkningar och andningar när han sover igen . Jag vet att det snart kommer bli så men jag måste ju fixa ordning lägenheten först . Tills den är klar så kommer han troligtvis att bo hos mamma och pappa .

Men det där med känslor igen då . 

Att ignorera mina känslor är som att ignorera själen . som är detsamma som att ignorera livet . Men hur ska man kunna börja lyssna på sina känslor , sluta gå emot sig själv , och använda sina känslor som vägvisare i livet ? Det förstår jag inte . Jag tycker att jag har lyssnat på mina känslor . 

Jag är lycklig när jag ser fisen göra något bra och självklart är jag lycklig när jag är med honom . Men sen på kvällen kommer olyckligheten krypande . Då känner jag skuldkänslor för mig själv . Varför är det bara jag som får se när fisen gör något bra eller busigt eller lär sig något nytt . Varför finns det ingen i mitt och Melvins liv som ser allt det jag ser ? Stoltheten över att Melvin är den han är .

Just när dessa tankar kommer så känner jag ilska och avsky för mig själv . Att   jag har problem med att kunna lita på någon då det hänt alldeles för mycket under dessa månader .

Jag stänger in mig i ett skal när det blir alldeles för mycke känslor för motpartnern . Då vår familj inte visade så mycket känslor när vi växte upp . Vi visste vart vi hade varandra och det räckte väl ?  Så därför stänger ja in mig när det blir för mycket för jag vet inte hur man ska visa det . Jag kan bli förlägen om någon säger att jag är söt . Jag tar oftast inte åt mig när någon säger det men ibland kan man bli glad . Jag har ingen aning om hur man visar att man älskar någon . Visst , ordet kan jag säga men då måste jag verkligen mena det , annars känns det helt fel för mig . 

  Det är dessa sista månader som verkligen fått mig att bära på en obehagskänsla när det gäller killar . Det känns verkligen som om jag inte kan lita på dom . Jag har verkligen en anledning att säga att jag verkligen har problem att lita på killar . Jag kan känna avsky för vissa . Fruktan för mitt egna välmående och mitt egna liv . Det känns fel att skriva men jag känner mig inte trygg i vissa personers sällskap . Och då tycker ni säkert att jag är en idiot som umgås med dom . Men det ligger inte till på det sättet , jag kan gå på stan och få en obehagskänsla eller vara hos en kompis och känna samma sak . Det känns som om jag alltid måste titta bakom min rygg .

Spänning känner jag över att snart få fixa till min femte lägenhet . Jag hoppas  att det kommer bli som jag vill ha det , men jag vet mycket väl att det inte kommer bli så hemtrevligt som jag verkligen vill  . Jag  springer runt med mina framtidsplaner och det känns bara piss när jag inte kan uppnå dom än på flera år , Jag vill kunna ge min son en trygg framtid med  ett litet torp med en fin trädgård . Jag vill kunna ge honom en ljus framtid men det är svårt när man inte själv vet hur framtiden ser ut . Jag vill kunna ge Melvin allt det jag inte hade när jag var liten . En trygg familj som visar sina känslor . Jag vill ha en bra kontakt med honom och att han ska kunna prata med mig om det han tycker och tänker . Kunna gå sin egna väg och lära sig av sina misstag . Men jag vill inte vara den som hela tiden förmanar . Visst vissa saker kommer jag verkligen säga att jag inte vill att han ska göra . Han måste få en bra barndom  och en bra uppväxt . För att fortsätta vara den underbara person han är idag .

Jag vill inte bli sviken i ett förhållande så därför är jag hellre ensam .

Är inte det att lyssna på sig själv ?